Att invänta mörkret är alltid en prövning. Midnattssolen förkunnar övningen menlös, och när vintern härskar skymtar bara ljusglimtarna förbi. Istället går jag ut för att betrakta en tillfälligheternas kamp, spelandes mot en ridå av dimma och snörök. Att invänta mörkret kan pågå hela natten.
Vindens planlösa ryck river i drivorna, biter i kinderna. Så varför är känslan av lugn så påtaglig?

Inte sällan tar jag den här vägen hem, ibland mitt i natten. Utan att se efter vad klockan är undrar jag vad som håller alla människor inne i husen: kölden eller timmen? Jag och platsen, sammanflätade av oberäknelighet, i stunden, i akvarellen.

Samtidigt pågår en oavbruten drabbning, så kraftfull att den tränger sig genom ett kilometertjockt bergstäcke och når mig. Tillåter sig inte vara oanad. Träffar mig konstant. Likt mitt försök att fånga ett Kiruna i förvandling, fångas jag av staden. Vem kan fånga det?

I mitt måleri förekommer glesbygdens byar, det arktiska landskapet och Kirunas livsmiljöer. Jag strävar efter att synliggöra det bortglömda, det som blivit vardag för den hemmablinde. Norrbotten är för många avlägset, men det är här jag vuxit upp och det är här jag verkar. Här finns en glädje och stolthet i att skapa själv. 

Jag lärde mig tidigt att slöjda i olika material och upptäckte tjusningen med att formge en idé och skapa med händerna. Jag fascineras av närheten till materialet, att jag kan påverka skeendet med mina händer och se formen växa fram ur en oansenlig lerklump. Tvärtom är det med akvarellmåleriet. Där utmanas jag istället av vattnets egen vilja som endast låter sig tämjas till en viss gräns. Resultatet är både realistiska och abstrakta verk.

Hemsida: www.ann-louice.se