Våren 2017 fick jag syn på två nakna, muskulösa män i min bokhylla. Jag hade visserligen lagt dockorna där själv, de köptes på loppis när jag några veckor tidigare behövde herrkläder i miniatyr till ett kurs-projekt. Men nu började jag fascineras av och fotografera dem. Jag lade till olika accessoarer och klädesplagg.
Min docksamling utökades snart med det motsatta könet. En pinnsmal docka med så små fötter att de inte går att stå på, ändå ler hon oavbrutet. Även ett sminkhuvud inhandlades. 

Oftast är min utgångspunkt att göra bilder som är tilltalande rent estetiskt. Ibland försöker jag efterlikna ett känt porträtt (som bilden här), och då blir de begränsningar som finns själva utmaningen: sminkhuvudet är i plast, utan mimik och armar. Processen från plastleksak till “någon” är magisk.
När jag jobbar med fria motiv är det först när jag är klar med bilden som jag börjar fundera på vad som sker. Driver jag med mannen när jag klär honom i rosa kjol med rosett? Känner han sig befriad? 

När jag cyklade runt på Södermalms loppisar för att hitta en docka som var nätt nog att få plats i ett korvbröd tänkte jag bara på att det skulle bli en estetiskt tilltalande bild, efteråt kom funderingar över det där eviga leendet på kvinnans läppar. Trots att hon ligger i ett korvbröd med ketchup över hela sig ler hon oavbrutet.

Om intresse finns att se fler bilder: Instagram @kristinakullenberg