Sägnen om Eva och Evagraven har alltid fascinerat mig sedan jag besökte ravinen för första gången. Det var något med platsen som fångade mig, och när jag var där kunde jag inte låta bli att föreställa mig den tragiska historien som sägnen bär med sig. Det var då självklart att jag skulle försöka illustrera och dela med mig av historien, så att fler kunde få uppleva dess mystik.
Jag minns hur jag hörde berättelsen för första gången:
”Det var en vild snöstorm som drog in över Härjedalen den där dagen, och Eva, en samekvinna från bygden, kämpade för att ta sig fram genom det vintriga fjällandskapet. I en ackja bakom sina renar styrde Eva mot sitt färdmål, men stormen var så kraftig att hon snart förlorade både vägen och orienteringen. När vinden var som starkast och snön föll i virvlar körde Eva rakt emot en djup ravin som plötsligt öppnade sig under henne. Hon hann knappt skrika innan hon försvann för alltid, överväldigad av stormens dån.”
I dag bär ravinen namnet Evagraven och är för mig inte bara en vacker plats i Funäsfjällen – det är en plats som andas historia, naturens storhet och människans kamp mot dess element. Den ödesdigra mystiken som vilar där gör den till mer än bara en turistattraktion – det är en plats som för evigt bär minnet av Eva, samekvinnan som förlorades i snöstormen.
