Var du än befinner dig i landet så kommer du att med största sannolikhet hitta en kiosk, en snabbmatsgrill och en busskur. Massproducerade i större upplaga än miljonprogrammet så finns dom i storstad och på landsbygd, längs med landsvägar och i stadskärnor. Till och med bredvid eller i direkt anslutning till våra hem så finns det oftast just en kiosk, eller en snabbmatsgrill eller en busskur.

Förvirrande snarlika varandra dyker de här byggnaderna upp lite var som helst utan att förändras varken på fasaden eller i interiören. En gammal spel- och tobakskiosk blir till en thaikiosk. En gammal busskur rivs för att ge plats åt en ny exakt replika. För det är här detaljerna blir viktiga: Vad är det i just den här busskuren som gör den unik och intressant att återskapa? Varför har man valt att fullkomligt tapetsera sina fönster i thaikiosken med lågupplösta bilder på mat från sin meny, tagen med blixt så att rätterna ser näst intill oätliga ut? Varför har alltid kiosken satt upp det där klistermärket som ska visa på att man inte får köpa tobak om man är under arton år, när alla vet att det var där man köpte sina första cigg – trots att man var långt under arton.

Det är dom här detaljerna som fascinerar mig. Hur alla reklamskyltar och affischer som ska försöka framhäva verksamheten smälter samman med det som anses som skräpigt och slitet. När löpsedlar med obskyra icke-nyheter och kallt lysrörsljus integreras med blinkande skyltar som vill välkomna en in att köpa en kebab hör till det normala. Hur en busskur utan klotter och taggar känns tom och varför vi alla känner igen en thaikiosk på mils avstånd.

Jag har valt att tolka dessa byggnader och platser i ett mindre format. Minnen smälts samman med verkligheten för att ge en kommentar till samtiden, men också för att skapa ett slags tidsdokument över Sverige och vad som existerar och hur det ser ut just i detta nu.

Alla mina verk som ställs ut på vårsalongen i år går på så sätt i ett tema, för trots att dom bygger på minnen från mitt liv så är dom ändå platser och byggnader som vi känner igen utan att vi kanske ens har varit där.

Kontakt: axel.oste-2019@vrg.se eller axel.osterholm@gmail.com