Vitt ljus täcker barr och löv
En siluett mot marken
Det bländar
Skuggan är en mörk rand
Leder från en växande knotig styrka

Vid höga utsträckta viloplatser
gungas de som är alltför små men ändå måste leva
Det hörs en ton
Slår svagt mot det skrovliga och hårda

Under det brinnande och isande valvet susar en sång högt där uppe
Liv lyfts mot solar och planeter
Blöta skyar sveper in mjukt dun
Om ett ögonblick skall ynkliga rop se världen
Kroppar växer, trängs och sträcker sig ut

Jag flyger och ser jorden långt där nere
Jag kommer aldrig mer tillbaka
———————————————-
Min kropp är tung och klumpig
Ge mig mina rötter
de söker i jord och mylla
Släcker min törst med järn från de djupa hålorna

I de gungande topparna ser jag världen
Människor lever sina liv under mina skuggor

Här finns plats för vila
Kom tillbaka till mig där du en gång började
Jag har sparat en plats åt dig på den mjuka mossan under mina grenar

Snön faller och det blir is
Blad svävar fritt under mina kronor

Kylan i dig är som borta

Du har lärt känna elden som brinner i allt fruset

På havsbotten under frostat glas är du fylld av frid
Vet att andas med ditt eget syre
I den stunden ler världen igen och bugar tillbaka mot träden med stormens kraft

Trädet
en dikt av AnnMari Brenckert

Hemsida: www.brenckert.com
Instagram: AnnMari Brenckert @brenckert
Facebook AnnMari Brenckert
E-post: annmari.brenckert@gmail.com