Svarttallar I-V
Det viskar och gnisslar. En stund är det fullkomligt tyst. Något hoar, sedan detta gnidande ljud igen. Var kommer det från? Jag höjer blicken och letar. Ingenstans. Bakom mig då? Där ser jag det döda trädet som lutar, hänger sig fast i grenarna på ett friskt. Vinden tar i. Det är livsfarligt här nu. När som helst kan en stam falla.
I morgon går jag här igen. Det är stilla nu. Jag andas djupare här. I skogen finns skuggan. Men så bryter ljuset igenom. I en glänta. Då tror jag på gud. Detta kan inte bara vara en slump. Detta är en gåva. Till mig. Att jag fick vara med om denna skogsglänta.
Jag går i skogen bland svarttallarna.

I ett och ett halvt år befann jag mig på en ö i norra Bohuslän. Varje dag promenerade jag genom den lilla tallskogen innan jag kom ut till heden och klipporna. Varje dag målade jag akvarell. Det blev akvarell eftersom jag bara hade tillgång till vattenfärg och papper på ön. Jag fick ro att fördjupa mig i tekniken. Det var bra för mig.
Akvarellen är svår. En balansakt. Mycket vatten. Gränsen mellan kaos och kontroll. Att släppa kontrollen. Att ändra, att vänta, att få bilden att leva. Och vänta, och se vad det blev. Och sluta ändra.

Det går att få fram oändligt många nyanser med svart. I denna svit har jag använt fyra olika svarta akvarellfärger. De fungerar olika sinsemellan tillsammans med pappret och drar åt olika håll färgmässigt. Det fascinerar mig. Jag experimenterar och ser vad jag kan uppnå med färgen, vattnet och pappret. Jag letar efter hur jag kan förmedla olika stämningar. Jag vandrar runt bland tallarna och färgerna och undersöker vad jag kan hitta.
”Skogen är jordens hud” läste jag någonstans för många år sedan. Det har stannat kvar hos mig. Så är det. Skogen ger syret.

E-post: gunilla.andren@telia.com
Hemsida: vinkelform.se