Jag hittade tillbaka till skaparglöden och entusiasmen när jag läste till ateljerista, en utbildning som inriktar sig på att arbeta med barn och konst. Tillbaka till mig själv. Att förnimma, nästan som en hungrig vargs sniffande; Att omfamna för att sedan omforma.

Huset-gemenskapen-känslan av att tillhöra skulle försvinna. Vi skulle spridas för vinden. Det tunga i bröstet och rädslan att bli bortglömd. Den stundande ensamheten. Kanske-ensamheten. Ovissheten. Det togs ett fotografi på mig (av Anna Kranz). Jag skrattar. Ljuset är mjukt. Det ser vänligt ut. En förställning, en enmansshow för att maskera det som är obekvämt att visa upp. Inuti skrek jag ordlöst och ljudlöst; ”Glöm mig ej!”.

När jag såg fotografiet fann jag inspirationen till att se bakom det synliga, en stämning, det inuti och det dolda. En vag känsla eller något obestämbart som inte är synligt för ögat. Det dova, det undrande och det väntande. Går det att gestalta det som inte syns?

Instagram: @lottakotta_
Mail: charlottabj@gmail.com