Inre hörn
Hur bilden kom till: Förra våren såg jag ett antal tomma, vita papperslådor ligga utspridda längs en gata som jag cyklade på i Umeå. En av kartongerna hade blivit överkörd av en bil och vinden tog tag i en flik av den och föste den framåt. Jag kunde se att det hade varit flaskor med mousserande viner i lådorna. Det här var under studentfirandet. Jag stannade upp och tog bilder av kartongerna med min mobil. Jag började fundera lite runt ordet ’kartong’. Från latinets charta, tänkte jag. Karta, papper. Jag hade ordet ’kartong’ i huvudet när jag började måla den här akvarellen. Ville att formerna inte skulle vara fyllda med något utan kännas lätta och liksom utkastade på papperet. De enskilda ytorna skulle vara platta. Platta som en karta.

Hur jag arbetar: Innan jag börjar med att måla en bild får inte färgerna i akvarellådan vara nedsmutsade på något sätt. Jag blir upprymd av att se de rena, små färgkakorna ligga och lysa bredvid varandra. Jag tycker om att det är en tydlig skillnad mellan dem. Jag kan se vilka färger som jag använder mest av. Citrongult och koboltblått är de mest urgröpta färgkakorna just nu. Det första penseldraget är viktigt och färgen kan liksom ange en tonart. Vissa gånger när jag är färdig med en bild har färgerna blivit gråa och obestämbara. Jag blir osäker på bilden och vet inte om den är bra eller dålig.

Jag kan tänka att om min bild enbart är harmonisk är den kanske också lättviktig eller falsk på något sätt. Om den har blivit alltför ”gullig”, så stämmer det ju inte med min syn på den övriga världen runt omkring mig. Delar av den är ju på många sätt hemsk och jag får lust att förstöra och hälla svart färg över det som jag uppfattar som alltför balanserat.

Intryck och inspiration: Vid en visning av en utställning, som jag besökte en gång, så jämfördes två målningar som hängde bredvid varandra. Bägge var självporträtt. Hon som visade utställningen sa, att Helene Schjerfbecks enkla, avskalade porträtt var minst lika abstrakt som Pablo Picassos, som var målat i en extrem färgskala. Jag stod och tittade en stund på bilderna och gick nära och upplevde formerna och såg penseldragen och färgstoffet och det taktila och tingsliga i underlaget som de var målade på. Allt var närvarande i egen rätt, samtidigt som det föreställde något. Efter det blev alla bilder på ett sätt abstrakta för mig, Och det oavsett om man såg ett ansikte och ett par ögon eller en mun i dem.

På Instagram har jag ett konto: instagram.com/karstin_hogbom. Jag lägger ut egna bilder där ibland. I mitt flöde dyker ofta Mark Rothko upp, på grund av att jag alltid trycker gilla på honom. Rothko var en målare född i Ryssland och som levde i USA. Han var ledande inom den abstrakta expressionismen. Han gjorde jättestora målningar med fält fyllda av ljus och öppenhet trots att färgerna kunde vara mörkt hemlighetsfulla och kompakta. Som jord eller aska. Bilderna är både hotfulla och vackra. Det är ofta rektanglar som är mjukt målade och formerna berör nästan inte varandra. Det är lätt att dras in i hans målningar.

Mina bilder är inte så allvarliga som Mark Rothkos. Den här akvarellen som är med på Vårsalongen är mycket liten och färgerna är rena, tunna och sköra. Fyra rumsligheter som jag ser som speglingar av mitt inre. De färdas på ett lekfullt sätt över pappersytan.

Kärstin Högbom Johansson