Tujorna i mina kvarter planterades samtidigt som husen där byggdes, någon gång på 70-talet. Då var dessa små näpna buskar, enkla att forma och hålla efter. Femtio år senare har dom vuxit till höga träd och speglar tiden som flytt; i många av husen har generationsskiften skett, de nya ägarna har både renoverat och förändrat husen. Tujorna står dock kvar och de fortsätter växa, ingen verkar längre orka med att tukta dem. Och tur är kanske det; jag tycker de är väldigt måleriska, även grafiskt vackra. Med lite fantasi kan de en blötslaskig vinterdag förflytta mig till Italiens långa alléer, landsvägar kantade av cypresser och pelarpopplar. De gamla tujorna triggar alltid igång min inspiration och målarlust, särskilt om vintern.