Ibland uppstår ensamhet trots att man inte är ensam. Något går sönder för att det måste gå sönder och någon försvinner för att den måste försvinna. Och ibland ser man någon gråta utan att det kommer tårar.

I mina arbeten vill jag visualisera identifierbara känslotillstånd. Tillstånd som kanske inte är så upplyftande men som är svåra att undvika. Dessa försöker jag omfamna i ett slags stillsamt elände, en uppgivenhet som vilar i något mjukt och tillåtande.
Skulpturerna är ofta igenkännliga som människor eller hästar i sårbara eller ängsliga positioner.

”Och sen föll hon” är ett fragment av en händelse i min ungdom.