För mig är det textila en teknik. Det är en inställning som har lett till okonventionella materialval som bryter av bjärt mot den textila traditionen, samtidigt som traditionella tekniker alltid kommer utgöra fundamentet.

Sommaren efter högstadiet tillbringade jag dagarna med att studera bindningstekniker på biblioteket, och nätterna vid en hemmasnickrad vävstol. Två år senare höll jag kurser i gobelängvävning på ABF. Vi enades i vårt intresse för vävning, men när jag tog med bilder av Braque och Mondrian för att ge deltagarna inspiration var mottagandet svalt. Jag har sedan länge lämnat det deskriptiva, men ser fortfarande hantverket som både en arbetsform och en konstform.

Den textila teknikens begränsningar – det strama, nästan rigida – tilltalar mig. Jag vill inte låtsas att vävstolen är en kamera. Min konst gör aldrig anspråk på att avbilda verkligheten, men den tar likväl inspiration ifrån den. Skuggor, ljus, rörelse, mellanrum, förändring – stillbilder av omgivningen nästlar sig in i min konst.