Att flytta in i ett främmande rum. På resande fot eller vid stora familjesammankomster har jag ofta blivit tilldelad ett rum att bo i för natten. Jag minns att jag som barn fick sova i min mormors sovrum. Hon var gammal, hade levt ett helt liv och fyllt sitt hem med minnen och saker som hon fäst sig vid, mycket hade säkert bara blivit av sig självt, för att sedan vara kvar som fasta installationer. Saker som vid första anblick kan te sig triviala men som, när man gräver djupare visar sig bära på upplevelser och milstolpar ifrån en svunnen tid. Gardinerna, en gammal väggklocka, bilder på barn, någon souvenir. Luften var tät, det luktade damm, gammal människa och cigarettrök. Det var hemtrevligt och ombonat men också kusligt och skrämmande på något vis, överväldigande och för mycket intryck för ett litet barn som kanske känner för mycket och gör allt för att försöka somna.

Klockan på väggen lät tick, tack, minuterna och timmarna släpade sig fram, tingen började röra på sig, skuggorna växte och rummet fick ett eget liv.