När jag påbörjade min transformering tog jag ett beslut att vara öppen med min resa. Det var inte ett helt enkelt beslut att ta. En ganska stor och överväldigande del av mig ville bara ”passera”, smälta in samhället. Jag insåg tidigt att jag ville dokumentera transformationen. Materialet skulle gestalta det fysiska förloppet som min kropp skulle genomgå mitt framför ögonen på mig. Jag ville se hur jag även skulle komma att förändras mentalt under hela processen med hormonbehandling och kirurgiska ingrepp. Skulle jag bli ”hel” och den mentala lyckan följa med de fysiska processernas framsteg? Det var lite av en ”do or die” situation för mig. Jag valde livet. Mitt personliga mantra under alla de här åren var ”I LOVE YOU”. Jag upprepade de orden framför spegeln, även när jag inte hade den känslan i mig. Det samlade materialet av mobilkamera foton och videos resulterade i över 600 bilder och filmklipp tagna mellan 2014 och 2024. Många gånger kan det vara svårt att se vem man är i livet just i nuet. Först i en tillbakablick kan man se tydligare vad och hur man var vid en bestämd tidpunkt. Det var smärtsamt att återbesöka de filmklipp och foton som drog mig tillbaka till känslor av hopplöshet och tvivel. När jag sorterade det samlade materialet, 2024, och var klar med redigeringen av videon, spelade jag in ett nytt röstmeddelande som avslutar videon och cirkeln blev sluten.
Det finns något paradoxalt i denna resa som är lite motsägelsefull. Jag gör det för min skull och mitt mentala välbefinnande. Men jag gör det även för att anpassa mig in i rådande normer om manligt och kvinnligt i samhället för att bli älskad och accepterad.