Man vänjer sig
Eller gör man?
Sedan min son Henrik tog sitt liv för drygt 4 år sedan har mitt konstnärliga arbete handlat om att förstå, bearbeta och söka en mening i den ofattbara förlusten.
Genom olika materials uttryck vill jag gestalta det lidande som uppstår i kampen mellan ljus och mörker, liv och död. Det är inte bara den drabbades kamp utan även en stor prövning alla som står bredvid. Det är viktigt att bryta det starka tabu som omger psykisk ohälsa, självmord och döden.
Vad finns kvar när själva livet försvinner?
Självmord, psykisk ohälsa och döden är tabu men de blev medresenärer i mitt liv.
Tankar om hur människor och träd vid en första anblick kan se friska ut. Samtidigt pågår en helt annan process på insidan. En förgiftad miljö för både människan, djuren och växter leder till långsam stagnation och utplåning.
Vatten eller syra fräter och etsar plåten. En himlakropp kommer framför en annan och blockerar ljuset från att komma fram.
Mental ohälsa hindrar livsgnistan och förmörkar tillvaron för både den som är drabbad men även för omgivningen.
Det handlar om gränslös kärlek och bottenlös sorg. Det privata blir allmängiltigt. En katharsis, ett frigörande och renande av de känslor som verken ger upphov till. Döden som transition istället för ett slut. Till ett nytt liv eller tillbaka till naturens livgivande kretslopp med ambition om att nå acceptans.
