Arkitekthistorikern Rasmus Wærn beskriver släktskapen mellan de båda Liljevalchshusen och detaljer hos tillbyggnaden Liljevalchs+.
Liljevalchs konsthall från 1916 har några av Sveriges bästa rum för konstutställningar. Det har med proportionerna att göra, men också med ljuset. Det är väl definierade rum med ett naturligt ljus som inte bländar eller blänker. De är bra till det mesta, men har två brister. För det första är måtten så små att stora verk inte går att få in. Det betyder att mycket av den moderna konsten inte får rum. För det andra är planen sådan att hela konsthallen måste stänga när utställningarna växlar. Det minskar både tillgängligheten och användbarheten.
De nya rum som nu byggts kompletterar arkitekten Carl Bergstens ursprungsbyggnad och tar samtidigt vara på dess främsta förtjänster. Ett par stora dagsljusbelysta salar ger plats åt alla tänkbara konstnärliga uttryck, och kompletterar också huvudentrén. Dessutom tillförs en mängd andra kvaliteter.
Liksom huvudbyggnaden är tillbyggnaden ett hus med integritet. Därför riktar den sig också åt ett annat håll än vad Bergstens hus gör. Den gamla konsthallen behåller kontrollen över situationen mot Djurgårdsvägen, medan flygeln vänder sig mot Falkenbergsgatan. Rollfördelningen är mer än bara visuell.

Bergstens entré, ett etablerat emblem för hela Liljevalchs och ett fundament i upplevelsen av dess arkitektur, behåller sin status. Tillägget annonserar sig primärt som en egen utställningsbyggnad med butik och café, men rymmer givetvis möjligheter att ta emot besökare till Liljevalchs i sin helhet. På den förplats som skiljer husen åt, lutar marken svagt ned mot lastintaget. I skuggan under de träd som här bidrar till att hålla fasaderna isär, finns horisontella avsatser där nyförvärvad offentlig konst tillfälligt kan ta plats. I salen med utsikt mot skulpturerna kan konstverkens födelse presenteras.
Rörelserna inne i byggnaden utgår från den nivå Blå Porten delar med Falkenbergsgatan. Utmed detta plan breder inte bara serveringen ut sig, utan även den kompletterande entrén samt butiken. Från det centrala trapphuset som löper tvärs genom byggnaden kan man söka sig ned mot kapprum samt mindre utställningsrum eller seminarierum, alternativt upp mot de stora salarna eller in till Bergstens byggnad.
Trapphuset i betong fungerar också som förrum till salarna, där utställningen innanför kan presenteras. Planlösningen öppnar för dubbelutnyttjande av fler rum. Salarna i och under markplan kan antingen användas för utställningar eller för seminarier. Den nya byggnaden erbjuder således mellan fyra och fem salar möjliga att använda för utställningar.
Det finns släktskap mellan Bergstens byggnad och den nya flygeln. Främst i utställningsrummens enkla uppbyggnad, men också i spelet med kuber som förskjuts över och in i varandra. Tillägget är också troget Bergstens överljus; här i den form som Klas Anselm utvecklade för Malmö konsthall, vid sidan av Liljevalchs ett av konstvärldens mest uppskattade utställningsrum.
Höjden på det gamla husets takfot är också densamma som det nya husets. Över denna reser sig ett landskap med lanterniner. Dessa ger salarna struktur och rytm. Inom det rutnät på två gånger två meter som lanterninerna skapar, är en mängd olika rumsindelningar möjliga. Silhuetten ger också byggnaden en egen karaktär, där repetitionen av slitsar följs upp av de infästa glas som dekorerar fasaden.

Byggnader är, till skillnad mot konst, alltid variationer på kända teman. Det mest universella temat av dem alla är muren och hålet. Funktionella och tekniska förutsättningar har skapat alla de varianter som gjort det så lätt att läsa in mänskliga karaktärsdrag i arkitekturen. Byggnaders förmåga att verka slutna eller öppna, tillmötesgående eller avvisande, flexibla eller rigida, är ofta något som går att läsa i spelet mellan mur och hål. Fönster får lätt rollen som fasadens ögon.
Den tillbyggnad som nu byggts har flera stora fönster som öppnar huset mot Falkenbergsgatan och mot hörnets lilla park. På dagen blickar restaurangen, butiken och föreläsningssalen ut mot livet utanför, och på kvällen byts rollerna då rummen lyser som skyltskåp mot livet utomhus.
Mer iögonfallande är ändå de tusentals små fönstren i miniatyr. Liksom de väldiga glaspartierna skiftar också deras roller över dygnet, men uppgiften är varken att förmedla ljus eller utblickar. De kan ändå inte reduceras till att enbart kallas dekor. Liksom fönstren har de en roll att få byggnaden att verka tillmötesgående och flexibel. De runda glaskopparna varierar på ett sätt som ger byggnaden ett föränderligt utseende beroende på ljus, väder och avstånd. Deras uppgift är att öppna den slutna lådan.
De runda glasen påminner om botten på den sortens flaskbottnar som står på en liten krans av runda glasprickar. I fasaden fångar dessa små prickar ljuset och skickar det vidare åt olika håll, så att byggnaden tindrar en smula. Huset har totalt 6860 glaskoppar som alla är infattade i boetter av rostfritt stål. Boettens botten är spegelblank, vilket får glasens små facetter att glänsa och glimma. Glasen kan plockas ut och ersättas, i den händelse de skulle bli skadade. De är alla lika stora, 110 millimeter i diameter och 70 millimeter djupa, men djupet är inget som upplevs. Avståndet mellan glasen från centrum till centrum är 250 millimeter både vertikalt och horisontellt. Vid hörnen har avstånden anpassats för att bibehålla upplevelsen av en kontinuerlig väv.
Att förstärka en byggnads tyngd och beständighet genom kraftfulla, men samtidigt helt fiktiva, murverk i sockelvåningen var ett fundament i renässansens arkitektur. Genom att låta byggnadens karaktär bli allt lättare med höjden från marken, skapades en form av konstruktionsestetik som förstärktes med valvbågar, hörnkedjor och pilastrar. Bakom dekoren i puts och stuck, fanns som regel en slät tegelmur. Men det var inte bara byggnadens kraftspel som på detta vis kunde illustreras, utan även verksamhetens, eller ägarens, soliditet. På detta vis kan också glaskopparna på Liljevalchs läsas. Som nitar på den förseglade kista ett konstgalleri också är.
Glaset är således både den rustikare och den ömtåligare parten i den kombination av mineral som bygger upp Liljevalchs murar. Samtidigt är den ett eko av det hårdaste av material, diamanten. Den mest expressiva formen av rusticering, där hela ytan täcks av små pyramider, kallas diamantrustik. Palazzo dei diamanti i Ferrara är ett magnifikt exempel. Palatset ritades av Biagio Rosetti i början av 1490-talet och kläddes med över 8500 ”diamanter” i marmor. Parallellen till smyckesinfattning ligger nära till hands. En juvelerare skulle kalla glasens infästning på Liljevalchs för rörfattning. Då infattas stenen i ett rör som löds fast på ringen så att juvelen står upp en smula.
Prickiga hus är ovanliga, men inte helt okända. Liksom i textilhistorien, är deras historia dock betydligt yngre än randen, vilken både byggnadstekniskt och vävtekniskt kommer mer naturligt. Därför förknippas pricken också mer med moderniteten. Det var det industrialiserade byggandet som gjorde runda fönster i betongelement eller prickiga fasadsystem möjliga att masstillverka. Visst kan pricken också spåras i naturen, i cellstrukturer, bubblor och mest inte minst i stjärnhimlen. Men i arkitektur och formgivning representerar pricken dekor i sin mest fundamentala form. Den som söker efter en rationell grund gör det ofta förgäves. Prickmönstret har bara sin legitimitet i proportionerna, i måtten och i den trivsel det förmedlar.
Men Liljevalchs+ är inte bara dekorerad; den anstränger sig också efter dekorum, det vill säga göra det som passar sig. Detta är något annat än att enbart anpassa sig. Liljevalchs tillbyggnad vill ge minst lika mycket till platsen som Djurgårdens övriga hus gör – helst mer.
Rasmus Wærn
arkitekt, Wingårdh Arkitektkontor