Jag är uppväxt i Norrbotten men har levt större delen av mitt liv i Östergötland. När ljuset kommer tillbaka efter vintern så får jag alltid ett stort sug av hemlängtan. Fast jag vet inte riktigt vad jag längtar efter. Någon slags grundtrygghet och tillhörighet kanske. Det finns bilder jag återkommer till –skogarna, snön, ljuset. När jag reser ”hem” så kniper det till när jag passerar byar, ensamma hus, det låga ljuset, bensinstationer.

Jag är också, som många andra orolig över vår miljö och vår framtid. Vi behöver använda vår skog men vi behöver också den biologiska mångfalden i våra skogar. Vi behöver en plan för hur dessa olika behov ska lösas.

Jag letar också efter dom här känslorna här i Östergötland. Jag utforskar stadens utkanter och söker platser där människor har ordnat något för sej, hittat någon slags plats, ett slags ”hem”. Såg en barnteater en gång om en liten pojke som letade efter ett hem. Han fick frågan ”Hur vet man när man hittat ett hem? och han svarade ”Det känner man”.

Dom tre bilder jag visar här är:

En timmerbil som betyder olika saker för mej. Det finns ett sug efter den varma hytten i den kalla natten, att få resa med och sitta högt och se ljuset komma. När jag var ung ville jag gärna lifta med långtradare. När jag skulle söderut efter en julhelg så kunde man gå ner till en lastcentral i Piteå och fråga om det fanns någon som skulle köra till Linköping. Alla lastbilstransporter är ju också ett oerhört stort miljöproblem. Att åka bil på Autobahn i Tyskland är en chock. Det blir kluvet att tycka om något som inte bör finnas.

Ett kalhygge är något jag blir väldigt ledsen när jag ser. Vårt behov av trä har ökat för att vi vill minska vårt oljeberoende. Jag förstår att det ibland är nödvändigt att avverka men vi måste bestämma vilka gamla skogar som ska sparas så att det blir tillräckligt många kvar för den biologiska mångfalden och för människor att vandra i. På min målning har kalhygget fått ett täcke av snö som ett skydd.

När man ska åka söderut får man starta i ottan. När en bensinstation dyker upp känns den som ett slott där jag gärna vill stanna och ta en kopp kaffe och en bulle. I glesbygden blir en bensinstation en mötesplats där det också finns mänsklig värme.