Jag söker efter det som rinner mellan fingrarna, något som inte går att fånga med ord. En förnimmelse som bor på tungan och som samtidigt gror inuti. Premissen att vara en liten människa. Det går inte att skildra med objektivt vetenskapliga förklaringar, och då måste man vända sig till konsten, man har liksom inget val.

Jag startar med en idé, som tyvärr för det mesta är verbal. Hjärnan försöker att rationalisera och då kommer man ingenvart. Det handlar egentligen inte om bilden som kläs i ord, ett definitivt början och slut, utan allt som uppstår däremellan. Mellan själva lagren. Händerna som målar skvallrar om vad som egentligen sker därinuti innan man förstår det själv. Duken som krusar sig och färgen som rinner kommer alltid att leda mig rätt.

Vissa saker har man ingen aning om, och då fastnar de på näthinnan och blir kvar där för evigt.