Jag började jobba med animation direkt efter gymnasiet, det är mitt levebröd och jag har aldrig kunnat sluta.
Animationen tillåter mig att skapa nya världar och att rekonstruera gamla ur minnet.

“Festförstöraren/Partypooper” skildrar ett gammalt minne av den suddiga sorten. Jag har dock länge känt att det är ett viktigt minne som behöver putsas fram, tydliggöras och rekonstrueras, alltifrån väggtapeterna och plyschsofforna till själva händelsen.
Jag behöver se det utifrån, på film, för att få distans och kunna ställa det utanför mig.

Det är ett avtryck ur en tid som formade mig och min generation. Vi var barn och unga på 70- och 80-talen då sex var politiskt, vilket kunde innebära att vara tvungen att gå med på allt möjligt med ett glatt humör för att inte verka mesig och bakåtsträvande.
Ens gränser suddades ut, och när man inte kunde lyssna på sina egna signaler (som ofta skrek nej) kom skammen och förvirringen.
Det lättaste var att ta på sig en leende mask, låtsas oberörd och se varje övergrepp som en erövring, en komplimang, ett bevis på att man var attraktiv för män – vilket var viktigt i en tid där männens villkor rådde.

Det man lär sig som ung sätter sig djupt i människan, och under mitt vuxna liv har jag fått jobba på för att hitta tillbaks till mina gränser och förstå mina signaler igen.
Att göra film om minnen som har präglat mig, små som stora, är att gå tillbaka till där det började – en rekonstruktion, färgad av återfunna känslor.