Mycket av det jag gör är en form av bearbetning av en förgänglighetsångest, ett sorgearbete över tidens gång. Över alla människor som passerat, över den jag har varit och de som har varit.

Frank in Soho Square, 2022, är ett porträtt på min älskare Frank som jag träffade i London när jag bodde där på 90-talet.

Tematiskt är porträttet en del av ett pågående projekt där jag ”målar mitt liv” genom mina relationer. Idén till projektet är dels inspirerat av Kerstin Thorvalls bok; Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig. (Vilket var en titel som hon fick från en sångrad i en låt av Laurie Anderson).

Rent personligt så hade jag under en längre period i tjugo- och trettioårsåldern i princip endast sexuella relationer med män med afrikanskt ursprung. Jag gillade kontrasten och sökte motsatsen till mig själv.
När jag idag tittar i backspegeln kan jag förstå att jag exotiserade männen, att det viktiga för mig inte var vem de var som personer, utan vad de hade för hudfärg.

Frank kom från Guadeloupe och jobbade i ett restaurangkök. Jag minns honom som snäll och lite barnslig. Sista gången vi sågs hade han bestämt sig för att flytta till Berlin.

För mig är porträttet lika mycket ett porträtt på Frank som ett porträtt på mig och förhoppningsvis en spegel eller kanske ett fönster för den som tittar.