Ulrika Ewerman

Ulrika Ewerman

Titel: 143. Karin Larsson flyttar hemifrån

Teknik: Blandteknik, stomme från Lundbydockskåp

Ulrika Ewerman

I samband med att jag skrev en bok om Karin och Carl Larssons världsberömda konstnärshem, Lilla Hyttnäs, började jag fundera på vad som skulle hända om Karin fick nog av idyllen och flyttade hemifrån.

Allkonstverket, Lilla Hyttnäs, i Sundborn i Dalarna, växte fram i symbios mellan två konstnärer under förra sekelskiftet, men det var Karin som ensam skapade det mesta av det vi idag kallar den svenska stilen. Både interiört och exteriört.

Då var det extremt, så extremt att folk vallfärdade till Sundborn för att själva få se huset, trädgården och familjen som bodde där. Idag ser vi det som det svenskaste vi har. Sjubarnsfamiljen Larsson var rikskändisar, turister trängdes i trädgården, Carl bjöd hem vänner och nya bekanta på mat och husrum när han inte var ute på arbetsresor i Europa.

Parallellt med arbetet med boken började jag fundera på vad som skulle hända om Karin fick nog. Jag har ingen grund för att påstå att Karin inte valde det liv hon levde, men jag kan inte låta bli att fundera över vad som skulle hända om Karin fick nog av omvårdnaden, omhändertagandet och idyllen och flyttade hemifrån.

Skulle hon skapa ett hem som bara var hennes? Dolt. Med bara en nyckel där hon fick vara ifred när hon kände för det? Skulle hon sätta upp vävstolen för att även där skapa sin nydanande textila konst, eller skulle hon kanske inreda en ateljé för att måla? (Vilket hon slutade med när hon träffade Carl.)
Hur skulle Karin inreda? Vad skulle hon ta med sig? Vad skulle hon lämna?

Verket kan vid en första anblick se ut som en skalmodell av Lilla Hyttnäs. Det är samma tematik, färgsättning och inredningsstil, för stilen var ju Karins.
Om du besökt Sundborn någon gång kanske du känner igen dig. Matsalen, Förmaket med de grisrosa väggarna, kakelugnarna, köket. Kanske känner du igen Karins mest kända textilier som ligger hoprullade på hyllan i hallen och som bara kan anas. (Har de inte hittat sin plats, eller ville Karin inte ens se dem längre?) Karins strama möbelformgivning i förfunkisstil i form av en dagbädd i blårandigt tyg. Versionen av Carls fristående säng, som nu är hennes, porslinet, tofsarna, älsklingsblommorna … Men var är vävstolen? Ska hon måla nu? Och var är Carls snirkliga jugenddekorationer?

Genom att använda ett Lundbyskåp, med sin välkända siluett, dessutom med en exteriör av ett enkelt material (pizzakartong) vill jag understryka att hemmet från utsidan ska smälta in, passeras och förbli en hemlighet.

Övergripande har jag tagit med mig Karins ord gällande detaljering – “Handen ska synas”.

Blandteknik. Kartong, papper, trälim, akryl, akvarell, vitt bomullstyg, blyerts. Material som inte kan dubbelkrökas. Stommen är ett Lundbydockskåp i skala 1:18. Allt är gjort från grunden, dvs inga färdigköpta detaljer. “Scratchbyggd” miniatyr.

Se mer verk från Vårsalongen

Varukorg