Människans varierade uttryck och gester är något man ofta tar för givet, något helt vardagligt. Det är först i måleriet och i dess process som jag kan komma ”närmare”. Närmare något annat, något som man inte kan läsa av direkt. I mina porträtt och kroppsmålningar strävar jag efter yttre likheter men lika viktigt är det inre uttrycket. Som jag menar, bär på egenskaper av identitet och sårbarhet. Vägen dit är på många sätt ett utforskande. Ett utforskande av olika måleriska tekniker, stor kontrast till nästan ingen alls, tunna lager färg till tjock impasto. Min förhoppning är att mina tavlor ska tydas långsamt. Målet är att ge betraktaren en motpol till all snabb information vi matas av i form av bildflöden, inte ge direkta tydliga svar utan väcka funderingar. 

Den här målningen är en tolkning av en gammal film som jag har sett många gånger. När jag såg den senast bestämde jag mig för att under en bestämd tid, i detta fall tio dagar, helt försjunka i filmen. 

Jag valde ut en specifik scen och såg om den gång på gång, läste manuset, läste om filmen och om skådespelarna och regissören, och lyssnade på soundtracket tills jag kunde det utantill. Målet var att nå en punkt där jag inte stod ut längre, och sen fortsätta lite till. Det väckte mitt undermedvetna och ur det växte den här målningen fram.