Som barn trodde jag att farmor Ebunola bodde i en hydda i djungeln med tigrar. Men Mrs. Clara Ebunola Shobanjo bodde i en villa i Surulere, en fin stadsdel i Lagos, Nigeria.
Jag träffade bara farmor en gång, när pappa, Vidal Wilson, en sommar, tog med min syster och mig på semester i London. Jag var 9 år och försvann i hennes första varma stora kram.
En dag fick vi köpa varsin läsk, vi ställde in dem i kylskåpet för att de skulle bli riktigt kalla, som farmors vattenflaska som vi inte fick röra. Hennes väninna kom och hälsade på. Farmor serverade läsken åt sin väninna och sig. Då gick jag fram till henne och sa, det där är vår läsk! Sen sprang jag upp på övervåningen och slog igen dörren och slängde mig på sängen med en bok. Då sprang farmor upp, hon gav mig två örfilar, jag började gråta och hon skrek: You can cry blood!
Jag funderar över de olika kulturer som möttes där. Vi var uppvuxna i den svenska där, i min familj, barnen gick först, i den afrikanska tror jag att de äldre respekterades främst.
Min svenska mormor Anna var från Högboda i Värmland, 1900-1950, med bondgård och fyra barn. Farmor Ebunola, ca 20 år yngre, arbetade som socialarbetare i London, sedan som lärare på ett Universitetssjukhus i Abuja. De har två gemensamma barnbarn.
Jag har bara ett foto av farmor, när hon fyller 80 år. Försökte avbilda henne i alabaster från det fotot men blev inte nöjd, därför gjorde jag det här nya som är mer diffust, mer som mitt minne av en stark kvinna.
Instagram: @yemisiwilson
